¿Qué será de España (4-4)? Cataluña o el Referendo robado

   

“En el caso que no se puede realizar el referendo, pedimos a nuestros representantes electos que proclamen la Independencia de Cataluña”

Por Dick y Mirian Emanuelsson

Video:

http://youtu.be/Li8lb8NrjFM

Audio: https://app.box.com/s/yctikk4pe1lqnggkysmg

BARCELONA / TEGUCIGALPA / 2014-11-08-2014-05-01 / Hoy 9 de noviembre, el pueblo catalán va a las urnas a una elección negada y prohibida por el Poder Judicial y el establecimiento político de Madrid. Estos dos poderes del estado español están sacudidos. No entienden que todas las sociedades están en constante movimiento.

Son, como caracteriza el líder independista vasco TxuTxi Arriznabarreta, vocero de la Red Independista:

“Son muy torpes. Son esclavos de su pasado imperialista con lo cual le da en la política siempre una prepotencia, un desprecio a los demás, una mano militarista y siempre están con la sable en la mano.

Las siguientes dos entrevistas fueron realizadas el 1 de mayo (2014) en Barcelona. Ya en ese momento solo había amenazas verbales del gobierno de Mariano Rajoy de impedir el referendo.

• Ésta se materializó el 29 de septiembre por la Corte Constitucional donde incluso hay magistrados que son miembros del Partido Popular.
• El presidente de la Generalitat (gobierno autónomo) de Cataluña, Arturo Mas, respondió el 14 de octubre con otra convocatoria para una consulta popular a la misma fecha, el 9 de noviembre.
• Rajoy impugnó ésta el 30 de octubre y la Corte Constitucional dio su respuesta hace pocos días en donde la sentenció con suspender también esa consulta.
• Y estamos solo a unas horas antes de que comience la febril actividad en Cataluña.
• Como una última medida, la Fiscalía española ha ordenado a la Policía autónoma de Cataluña de identificar a los responsables en la ejecución de la consulta mañana, llamada “9-N”.
• Es exactamente lo mismo que ordenó la fiscalía hondureña el 26 de junio de 2009, tres días antes del golpe de estado militar que derrocó al presidente Manuel Zelaya. Es más, la fiscalía fue la herramienta que el Poder Fáctico utilizó en Honduras para darle una legitimidad al golpe de estado. La Fiscalía ordenó también a todos sus fiscales y funcionarios a decomisar todas las urnas y papeletas por lo que sería el referendo sobre la pregunta si el pueblo hondureño era interesado de convocar a una Constituyente.
• La fiscalía había guardado tanto las urnas como millones de papeletas en los hangares de la base militar de la Aviación Hondureña. Pero miles de hondureños de las organizaciones populares entraron a la base militar y reconquistaron los papeles de la democracia. El pueblo hondureño mostró su fuerza y lo que sería el Frente Nacional de Resistencia contra el Golpe de Estado.
• Y ahora se repite la historia, pero esta vez en el Estado Español.

1o de Mayo 2014: El sol confirma que esta llegando la primavera y el preverano. Lo que nos impacta son los mares de banderas rojas, muy normal en este día, pero también la bandera amarrilla-roja, de Cataluña. Están colgadas por todas las partes, balcones y ventanas. Los turistas que invaden a la Rambla en Barcelona miran con curiosidad el mar humano que comienza a concentrarse.

Lidia Rodrigo es una de esas activistas que trabaja por la ANC, Asamblea Nacional Catalana, que a pesar que dice que es una organización independiente con más de 50.000 miembros, tiene sus raíces en la coalición de Esquerra Republicana de Catalunya-Catalunya Sí (ERC-CAT SÍ, Izquierda Republicana de Cataluña-Cataluña Sí).

– Nuestro objetivo es conseguir la independencia de Cataluña. La ANC no es un partido político sino el fruto de la sociedad civil catalana, aunque en forma personal, hay personas que forman parte de distintos partidos políticos. Pero nuestro trabajo sí es político. El día cuando conseguimos la independencia, disolvemos la organización.

¿Que lectura hacen ante las amenazas de Rajoy de casi sacar los tanques en las calles para impedir el referendo?

– El dice que no, pero los partidos catalanes dicen que sí. El presidente (de Cataluña) Arturo Mas esta comprometido para convocarnos a las urnas. No sé como van a impedirnos ir a las urnas, no lo sé. Si traen el Ejercito, hemos ganado. Las encuestas dicen que hay una gran mayoría para el derecho de decidir (sobre el futuro).

– En el caso que no se puede realizar el referendo, pedimos a nuestros representantes electos proclamen la Independencia de Cataluña. Entonces ver que pasa. Nos acogemos a las leyes internacionales y los países que creen en la democracia y que nos dejen votar después de esa declaración. Queremos la independencia votando pero si no nos dejan votar, la declaremos.

Lidia Rodrigo, de la ANC, Asamblea Nacional Catalana.

 
¿Un Estado federal puede ser una alternativa?

– Esa alternativa nació muerta por que España no quiere federarse con nosotros. Los federalistas solo son catalanes. Algunos catalanes creen todavía en la posibilidad pero esa posibilidad no existe, lo han demostrado, no quieren una federación con Cataluña. Quieren mandar ellos (en Madrid).

¿Hay diferencias entra la derecha catalana y la izquierda catalana aunque ambos  quieren la independencia?

– Aquí la extrema derecha está de favor a España. Tenemos de la extrema izquierda hasta la derecha moderada en favor a la independencia. Los partidos que quieren convocar el referendo es un grupo de partidos. El partido gobernante es Convergència i Unió (CiU) de centro-derecha y esta de favor al referendo. Pero todos los partidos de izquierda están a favor de convocar el referendo.

¿No es bien torpe Rajoy casi amenazando con tanques si convocan el referendo, el partido popular esta perdiendo mucho peso político?

– Claro que sí. Pero son tan ciegos que no lo ven. Nosotros siempre le decimos que el mejor aliado es el gobierno español. Cuando tengamos la independencia le vamos a levantar una escultura del señor Rajoy por que gracias a él, hemos conseguido más y más independistas. Y esto sigue, resume Lidia Rodrigo, activista de la ANC.

Ferran Fogét pertenece a la sección obrera de la ANC.
 
Ferran Fogét pertenece a la sección obrera de la ANC. Los sindicatos les llaman y piden información sobre el trabajo por la independencia y algún representante de la sección se dirige a la planta de los trabajadores. Ahí los informan y abren el debate qué significaría una independencia para la clase trabajadora catalana.

¿Que dicen los empresarios cuando lleguen?

– En principio no hemos encontrado ningún problema. El sindicato o el comité de empresa tienen unas horas en donde informamos nosotros.

¿Cuales son las preguntas más frecuentes que hacen los trabajadores?

– Hay dos vertientes del mismo problema. Una vertiente identitaria, de quienes somos y nuestras reivindicaciones históricas de ser independientes. El estado español jamás ha aceptado el hecho diferencial, que hay alguien diferente a ese de “España”. Pero además está la vertiente socio-política, que llama más la atención. ¿Por qué? Por que el trabajador aspira sus problemas producidos por la crisis, que problemas que son producidos también por nuestra dependencia, se puede superar en un nuevo estado.

¿Como se distingue el gobierno catalán, de la derecha moderada y los activistas de la sección obrera, ambos quieren la independencia?

– Nosotros somos simplemente gente trabajadora, obrera y de base. Estamos en sindicatos y partidos obreros. De partir de ahí las diferencias son las mismas que hay en política de derecha y de izquierda.

Pero tanto el gobierno en Madrid como el gobierno de la Comunidad Autónoma de Cataluña defienden el modelo neoliberal.

– En ese proceso hay muchas contradicciones. Como nosotros lo entendemos, el estado independiente no es el objetivo final, sino el eslabón intermedio para que lo que es la liberación nacional y de clase. Por lo tanto ese eslabón tenemos conseguir para seguir avanzando.

– Yo sé muy bien que al día siguiente de la independencia, delante la mesa de negociaciones del convenio colectivo, tendremos los mismos (rostros) como ahora. Pero podremos hablar de otra perspectiva y de otras condiciones.

¿Cuál será la respuesta de la clase obrera catalana si Rajoy niega a los catalanes de efectuar su referendo?

– Lo de las amenazas de tanques creo que esta superada hasta por la derecha española. Somos un movimiento democrático que aspira de su liberación y de partir de ahí somos pacíficos para conseguirlo. Si intentan de impedir la consulta, pues nos toca hacerla en otra manera.

¿Qué será de España? (2-4). Galicia: “Un estado gallego soberano pasa necesariamente por la ruptura del sistema político español”

Un evento en "el Día de la Patria Gallega".

¿Qué será de España? (2-4). Galicia: “Un estado gallego soberano pasa necesariamente por la ruptura del sistema político español”

Por Dick y Mirian Emanuelsson

Entrevista (AUDIO), con Néstor Rego, secretario general en la Unión del Pueblo Gallego, UPG e integrante del comité ejecutivo del Bloque Nacionalista Gallego (BNG)

32 min.: https://app.box.com/s/d1bdjb3h2yfmcqcwgfvi

 

LA COMUNIDAD AUTÓNOMA DE GALICIA representa tanto mitos como hermosura. Está situada en el rincón noroeste al lado del Atlántico y vecino de Portugal en su extremo norte. Es conocido por sus bahías casi fiordos como los de Noruega y aguas muy ricas para la pesca.

 
Con sus casi 100.000 kilómetros cuadrados y sus 2,8 millones de habitantes, Galicia ha sido ocupada varias veces por fuerzas extranjeras. En el  año 715 fue ocupada por los musulmanes, pero no duró mucho tiempo. Fue un reino, primero bajo el dominio del reino de Asturias y después como propio reino.



 Durante la República española (1931-1939) Galicia obtuvo estatus de estado federal. Pero con la dictadura de Franco, el estatus fue revocado, pese a que el mismo Franco era gallego. Confirmó así que obedecía más a las clases sociales que a su propia nación. Se calcula que el terror fascista cobró la vida de más de 5.000 gallegos.
 
La dictadura franquista

 “En Galicia no hubo Guerra Civil entre 1936 y 1939 pero sí un exterminio sistemático de la población fiel a la República. En tan sólo tres años fueron asesinados 4.699 ciudadanos gallegos. Siete de cada diez (3.233) fueron ejecutados en los llamados paseos franquistas”, escribía Alejandro Torrús en Público,  el 15 de marzo de 2014.

Eran principalmente líderes populares y de izquierda. Varios pequeños grupos guerrilleros fueron creados después de la guerra pero la mayoría de los milicianos fueron detenidos y fusilados por la dictadura.
 
Surge un partido marxista y frente amplio patriótico

Hablamos con Néstor Rego, secretario general en la Unión del Pueblo Gallego, UPG (Unión do Povo Galego), la fuerza mayor del Bloque Nacionalista Gallego (BNG) e integrante de su comisión política. BNG esta constituido por tres partidos pero alrededor del 70 por ciento de los militantes no tiene libreta de partido. El Bloque tiene un diputado en el Parlamento de la Unión Europea, siete diputados en el parlamento de la Comunidad Autónoma de Galicia y dos congresistas en Madrid. Durante un período también hizo parte del gobierno gallego en alianza con la seccional del PSOE en Galicia.

Néstor Rego, secretario general de la UPG.
 
– La Unión del Pueblo Gallego nace en 1964, hace 50 años, como una forma de reorganización  del movimiento patriótico gallego que había sido diezmado como consecuencia de la guerra y la represión posterior de la dictadura franquista. Se funda como una organización marxista. Analiza la situación política de Galicia como una nación sometida al estado español, con una relación de dependencia colonial. Utiliza el marxismo para desenvolver ese análisis de la situación de Galicia, dice Rego.

Con los años complementa el marxismo con las teorías de Lenin y se caracteriza como un partido marxista-leninista, pero subraya que la lucha de liberación social no puede llevarse a cabo sin una lucha de un frente amplio y patriótico para la liberación de Galicia como una nación soberana y socialista. En 1982 se funda el BNG, Bloque Nacionalista Gallego como resultado de una acumulación de fuerzas e integración de otros partidos y colectivos.

“La ruptura del sistema político español”

– El BNG es hoy la fuerza actuante desde el punto de vista social, político y electoral en Galicia. Tiene una posición patriótica y de izquierda que hace una crítica muy clara, muy radical y muy contundente al sistema político español y reivindica una república gallega.


 
Rego dice que es imposible actuar como una nación dentro del marco de la constitución española. La centralización del poder político niega la capacidad que representan las naciones en el estado español.

– La reivindicación de un estado gallego soberano pasa necesariamente por la ruptura del sistema político español y por la plena asunción por parte de las naciones que hoy estamos integrados en el estado español. Ese es el proceso que se está dando en Cataluña de forma muy clara, iniciándose en el País Vasco y que impulsamos nosotros también en Galicia.

Asfixiada la democracia de Madrid

Rego rechaza lo que dice el carácter antidemocrático del estado español y toma como ejemplo la decisión de la Corte Constitucional de revocar el derecho de la comunidad autónoma de Cataluña de convocar a un referendo sobre el futuro de su nación. O el pueblo de las Islas Canarias donde el gobierno de la comunidad autónoma también había convocado a una consulta no vinculante del punto de vista jurídico sobre el derecho al pueblo canario de decir SI o NO a la prospección petrolífera en las aguas sensibles del archipiélago canario. Detrás está el acuerdo entre Rajoy y la petrolera transnacional española Repsol.

Pescadores en lucha.
 
– Yo creo que es la mejor constatación, incluso muy visible en el ámbito internacional, que el estado español no es un estado realmente democrático. Es un estado que prohíbe la posibilidad de que la población de determinados territorios que se pronuncie sobre su futuro. Incluso, en el caso canario, ni siquiera es un caso político que afecte al estatus funcional de las islas sino simplemente sobre las prospecciones petrolíferas de las Islas Canarias.

– En el caso de Cataluña es pragmático porque el proceso de reforma del estatuto de autonomía fue cercenado por el estado español en dos ocasiones. Se corta cada vez más  ese derecho.
 
Madrid y Brusela pero no en Galicia

– En el caso de Galicia el efecto social y económico es claramente negativo. No es solo una cuestión política sino el hecho que las decisiones de una manera muy evidente están afectando a nuestro futuro desde el punto de vista económico, se adoptan en Madrid o se adopta en Brusela por parte de la Unión Europea con el consentimiento del estado español y perjudica gravemente la capacidad de los sectores productivos gallegos de trabajar, y envolverse para poder crear puestos de trabajo. Por ejemplo poder construir barcos en los astilleros gallegos, ganadería, el agro, lácteos, etcétera. La soberanía no son solo derechos políticos sino también, fundamentalmente, supervivencia desde el  punto de vista social y económico.

Los diferentes partidos nacionalistas y de izquierda en el estado español que tienen representación parlamentaria, tanto en sus diferentes comunidades autónomas como en Madrid,  cooperan en diversos temas. Néstor Rego menciona la “Ley Mordaza” que tiene como meta criminalizar las protestas populares del sector público y el cierre de empresas que han dejado a millones de personas en la calle. El hecho de convocar una huelga, o si provocadores o infiltrados causan daños materiales, los autores pueden ser sentenciados a multas millonarias. Hay un empeoramiento generalizado en el estado español de los derechos políticos y de libertad, subraya Rego.
 
No existe burguesía patriótica gallega

Tampoco hay una burguesía nacional patriótica gallega que tendría a los partidos de la derecha gallega como voceros y que defendieran algunos intereses gallegos, solo obedecen a Madrid. Por lo tanto, el Bloque Nacionalista Gallego y la Unión del Pueblo Gallego quieren romper esa dependencia y subordinación con Madrid, dice Rego.

Pero se necesita unidad y organización porque durante el último quinquenio Galicia ha perdido 100.000 habitantes, especialmente juventud profesional, que han migrado a otros países, principalmente europeos. Es una consecuencia de la crisis.


 
BNG Y LAS ELECCIONES EN GALICIA

• El BNG obtuvo su mejor resultado electoral en el 2000 cuando se registró 18,62 por ciento y tres diputados en el congreso en Madrid. El año siguiente obtuvo 17 diputados al Parlamento autónomo Gallego.
• En el 2005, BNG y la seccional del PSOE formaron gobierno cuando los dos partidos obtuvieron mayoría en las elecciones al parlamento gallego. Galicia es tradicionalmente tierra del Partido Popular, pero ése año fue roto su dominio. El PSOE quedó con la presidencia mientras el BNG asumió la vicepresidencia.
• En las elecciones de 2012 se redujo los diputados a siete o 12 por ciento de la votación, mucho por la corrupción del PSOE.
• Los votos perdidos fueron, en su mayoría a la Alternativa Galega de Esquerda, una alianza de gran diversidad de partidos y movimientos. Fue la primera vez que participó y ganó nueve diputados al parlamento gallego.

¿Qué será de España? (1-4). Islas Canarias. ¿Derechos de los canarios o de Repsol?

Una mujer canaria desnuda ilustra las consecuencias de explotación petrolera en las aguas más ricas de pesca y en turismo. Pero Rajoy y Madrid no permiten a la Comunidad Autónoma del archipiélago canario de decidir sobre su futuro. Foto Tumas Mora.

El creciente movimiento independista en el estado español sacude al gobierno central

Por Dick y Mirian Emanuelsson

Por pedido del gobierno de Mariano Rajoy, la Corte Constitucional revocó dos veces la decisión del gobierno autónomo de Cataluña de convocar a un plebiscito y consulta respectivamente sobre el derecho de decidir sobre el futuro. El mismo tratamiento ha recibido el gobierno autónomo del archipiélago de las Islas Canarias de consultar a los canarios sobre su posición sobre prospección de petróleo en las aguas sensibles frente a las costas africanas. Y la pregunta que se hacen en las 16 provincias declaradas “autónomas” por la constitución de 1982 es: ¿Queda algo de autónomo o solo el nombre menciona la autonomía?

Los reporteros Dick y Mirian Emanuelsson han conversado con líderes independentistas en Euskal Herria (País Vasco), Galicia, Canarias y Cataluña. Éste es su primero reportaje con el tema: ¿Qué será de España?



Entrevista (AUDIO, 28 min.) a Tumas Mora Mora, líder independista del archipiélago canario:

https://app.box.com/s/i1a0l4taufand2ez7og5



Las Canarias:

¿La democracia de Repsol o de los derechos de los canarios?
Era el año 2003. Recién divorciado el muchacho y yo viajamos en uno de esos miles de charteres al lugar preferido por los suecos en el invierno cuando la temperatura baja hasta 40 grados bajo cero en el norte; Las Islas Canarias.
Llegamos a la Isla Tenerife. Al lado del hotel había un pequeño y folclórico restaurante donde nos hicimos amigos del dueño del lugar, su familia y allegados. Parece que después de unas noches y varias copas y de muchas conversaciones sobre “la situación política”, les habíamos inspirado suficiente confianza, lo que los fue llevando a contarnos que apoyaron la lucha para unas Islas Canarias independientes.

– Nuestros guerreros Guanches lucharon contra los españoles casi un siglo. Eran casi invencibles. Muchas veces se retiraron a las cuevas en las montañas para después volver a atacar a los colonialistas españoles, digamos que eran guerrilleros de esa época.
Tenerife y el archipiélago fueron conquistados finalmente en 1496.
Son doce millones (12.000.000) de turistas extranjeros los que llegan anualmente a las islas canarias. El turismo es como una industria de la que depende casi el 90 por ciento de la población, pero son pocos los turistas suecos, alemanes o británicos que se interesan realmente por la situación social o por la historia del lugar en esas islas hermosas que guardan una impresionante historia de lucha por la soberanía y un destino mejor.
Las empresas de turismo poseen grandes complejos cerrados, al llegar al lugar los turistas son recogidos en uno de los siete aeropuertos que tiene el archipiélago para ser trasladados a esos complejos.

Ahí hay piscina, bares, los niños tienen parque donde jugar y en la noche se realizan espectáculos montados por el personal de la empresa, no obstante el despliegue de atenciones los ingresos que llegan a los isleños representan apenas migajas. Tampoco la población recibe compensación justa de la super explotación de los recursos como el agua dulce de las islas.

– Soy independista porque con España en nuestro país, Canarias, no tenemos futuro alguno. Lo han demostrado los últimos más de 500 años y lo mismo se da hasta el momento.

– La lucha independista no ha parado desde fue la guerra de la conquista, por que aquí en Canaria hubo una guerra de lo que nunca se habla que pasó un poco como en las Américas. Muchas veces las camuflan como un “encuentro de culturas”. Por que aquí no tenemos una cultura europea sino una cultura ancestral, milenaria del Norte de África, de los bereberes. Sufrimos una guerra terrible. Una de las primeras guerras de Colón era contra los canarios. Nos vendían como esclavos.

Tumas Mora Mora, ANC.

Esto nos cuenta Tumas Mora Mora, nacido en Tenerife en 1981 y unos de los militantes de la Alternativa Nacionalista Canaria, ANC, que es un partido relativamente joven, fundado en el 2006. La base ideológica y política es el socialismo, apuntando desde allí por el anticolonialismo, ecologismo y feminismo, entre varios temas para el trabajo de Tumas y sus compañeros.

Cuando hablamos con el joven canario, nos cuenta que él y sus compañeros están preparando el 50 aniversario de la creación del MPAIAC, el Movimiento Por la Autodeterminación del las Islas Canarias, dirigido en su época por el abogado Antonio Cubillo. Dice Mora que ANC recoge su inspiración política del MPAIAC que durante unas décadas obtuvo también respaldo en Argelia. Ahí también fue establecida una emisora que transmitía hacia las Islas Canarias un respaldo que gradualmente se redujo después la muerte de Franco, en noviembre de 1975, para clausurar en 1978. MPAIAC sostenía una limitada lucha armada contra la ocupación española pero con el tiempo y la represión también fue terminando.

Durante la década de los 90´, la izquierda trabajaba en forma divida y dispersa pero el trabajo fue sistemático entre la juventud, cuenta Tumas. La lucha anticolonial poco a poco se vio canalizada por la necesidad histórica en un partido que fue el ANC, fundado en el 2006 y que ha participado en las dos elecciones más recientes y ha crecido en forma constante. Cuenta con dos regidores en dos municipios del archipiélago.

– De eso se trata, dar una alternativa para la gente y así demostrar que el nacionalismo de izquierda y el independentismo tienen posibilidades de gobernar este archipiélago y de transformar a la sociedad canaria para insertarla en el proyecto emancipador, igualitario, democrático y socialista que pretendemos.

Si el turismo domina todo, en la década de los 70´ la industria pesquera era la más importante, pero el modelo capitalista lo eliminó física- y económicamente, pese a que las aguas del archipiélago son una de las mejores en el mundo para la pesca. Por aquí llegan buques pesqueros de Rusia, Japón, y de todo el mundo, sin embargo nuestra flota canaria fue eliminada por los españoles, dice Tumas Mora Mora.

A pesar que Canaria es una región autónoma, con elección de un propio gobierno que Tumas considera una mafia, constituido por empresarios y sectores poderosos de Canaria, la autonomía ha demostrado ser una imagen ilusoria, agrega Mora.



El gobierno canario es liderado por el partido Coalición Canaria con respaldo de la seccional del partido socialdemócrata, PSOE. Hace unos meses convocó una consulta para que el pueblo opinara sobre las prospecciones petroleras en las aguas sensibles del archipiélago canario. Unos día antes de que habláramos con Tumas Mora Mora, el gobierno de Mariano Rajoy se dirigió a la Corte Constitucional para solicitarla de revocar la decisión de la consulta.

La transnacional española Repsol en Madrid había recibido luz verde de Rajoy y su ministro de industria para hacer la prospección. Pero la decisión de la consulta popular cayó como un balde fría para el gobierno. Dice Tumas que Rajoy escucha más a los accionistas poderosísimos de Repsol que la población del archipiélago de Canaria. Ésta  teme que sus islas y aguas se inundarán por los constantes derrames de petróleo igual como en los campos de explotación del oro negro.



– Hoy el estado español no te mata por ser nacionalista o socialista, pero eso no indica que exista democracia real, acá hubo fuertes manifestaciones del pueblo canario contra las prospecciones petrolíferas aunque el gobierno minimice la reacción.

Por lo tanto, dice Tumas, han llegado a la conclusión que en este proceso es importante realizar una consulta popular, aunque España y Rajoy pretendan revocar la consulta está demostrado que la postura de Rajoy responde a una imposición colonial, agrega Mora Mora.

– La única solución que tiene este problema es la independencia y la soberanía del archipiélago canario. No me sorprende para nada, que en un estado donde pretenden hacer creer que hay democracia, prohíban una consulta popular sobre si se quiere o no se quiere la extracción de petróleo.




ANTECEDENTES CANARIA

• Es una de las 16 comunidades autónomas de España y es reconocida como una nacionalidad.
• El archipiélago tiene siete grandes islas; El Hierro, La Gomera, Tenerife, Fuerteventura, Gran Canaria y Lanzarote.
• El archipiélago está situado frente a la costa africana entre Marruecos y Sahara.
• Tiene 2.118.344 habitantes en un área de 7.447 Km.
• Las dos capitales son La Palma (Gran Canaria) y Santa Cruz de Tenerife (Tenerife).
• La Coalicion Canaria (CC) es el partido de gobierno que designó a Paulino Rivero Baute como presidente de gobierno. La Coalicion tiene 20 diputados y gobierna con el respaldo de PSOE que tiene 15, mientras PP tiene 22.
• La producción per capita es 19 806 euros

Fuentes: Wikipedia

Marcelino Camacho under en av många strejker under Francodiktaturen (1939-1975).

Kampen mot Francodiktaren och den svenska sovsäcken

Exklusivt. Latinamerikareportrarna Dick och Mirian Emanuelsson intervjuar Josefina Samper, livskamrat med Marcelino Camacho, legendarisk arbetarledare och grundare av de spanska Arbetarkommissionerna. Dessa spelade en avgörande roll i kampen mot Francodiktaturen.

 

“De kunde varken underkuva eller knäcka oss, än mindre kommer de att kunna tämja oss”

Video:

http://vimeo.com/107999830

Toda una vida de lucha. Entrevista a JOSEFINA SAMPER, compañera de Vida de MARCELINO CAMACHO from Dick & Mirian Emanuelsson on Vimeo.

Del 1:

Kriget och koncentrationsläger

MADRID / 2014 / Som ung metallarbetare i slutet av 1960-talet väcktes jag politiskt av gruvstrejken och USA:s krig i Vietnam. Men även en spansk metallarbetare, Marcelino Camacho, imponerade för sitt mod, att våga konfrontera fascismen förkroppsligad genom general Franco.

Som ledare för Arbetarkommissionerna ledde Camacho masstrejkerna i Spanien på 1960- och 70-talet och fick betala ett högt pris med sammanlagt 14 år i fängelse och koncentrationsläger. 1936 anslöt han sig till den republikanska armén som frivillig mot kuppgeneralen Francisco Franco. Men som tusentals republikaner fängslades han vid krigsslutet vid Toledofronten. Han lyckades fly men greps än en gång och fördes till olika arbets- och koncentrationsläger. Han placerades slutligen i ett koncentrationslägret i den marockanska staden Tanger.

OCH DE FANNS ÄVEN I SVERIGE, exilspanjorerna som hade flytt undan Francos exekutionsplutoner 1939 då de sista bastionerna av den spanska republiken hade fallit. De utgjordes främst av fabriks- eller metallarbetare i

Karl Staf med en spansk flicka.

Göteborg, Stockholm. Vid sin sida fanns också våra egna Spanienfrivilliga, de unga svenskar som 1936-37 utan att tveka gick bakom linjerna i franska Pyrenéerna där utplacerade franska militärer stod posterade för att förhindra att dessa svenskar tog sig vidare till Barcelona eller Madrid. Där genomgick de en militär träning under några månader innan de skickades ut till fronten. Namn som Sixten Rogeby, Erik Gustavsson eller varför inte Flammans legendariske reporter Karl Staf, höll på 1970- och 80-talet föredrag och republiken och de Internationella Brigaderna som fängslade oss unga på den tiden.

Dessa internationalister hade inte varit ensamma. Tusentals från hela världen skyndade den utsatta Republiken till hjälp mot general Franco och hans allierade; Hitler och Mussolini. I Sverige pågick samtidigt ett intensivt solidaritetsarbete med både penninginsamlingar som insamlande av kläder. Över 170 av de nära 700 unga antifascistiska svenskarna som hade rest till Spanien begravdes i den spanska jorden, hyllade av det kämpande spanska folket. Ett av de vackraste kapitlen i den svenska arbetarrörelsens historia skrevs av dessa antifascister.

Internationella brigadister i Spanien 1936-39. I dag reser unga spanjorer till Donetsk för att slåss mot den ukrainska fascismen som backas upp av USA och EU. "NO PASARÁN" var parrollen då som nu.

BLAND DEM SOM OCKSÅ DROG ut i fält 1936 mot den anfallande general Franco återfanns den 18-årige Marcelino Camacho. Han hade året innan anslutit sig till det spanska kommunistpartiet. Hans pappa var anställd på järnvägen i en samhället Osma-La Rasa i provinsen Soria, 180 kilometer norr om Madrid. För att försinka de Francotrupperna saboterade han rälsen tillsammans med andra järnvägare i juli 1936. Franco förlorade 3-4 dagar i sin marsch mot den republikanska fronten.

Marcelino och hans far gömde sig i bergen och skogen eftersom falangisterna i regionen informerade de framryckande fascisttrupperna om vilka som hade deltagit i sabotaget. Marcelino gick söderut och över bergen mot Madrid och anslöt sig till de republikanska armétrupperna och stred fram till 1939.

Marcelino och Josefina och hustrun till en politisk fånge i Carabanchelfängelset, samma dag som Marcelino frigavs.

VID KRIGSSLUTET FÄNGSLADES han vid Toledofronten. Efter några månader lyckades han fly och gick under jorden. Men Camacho greps än en gång och fördes till olika arbets- och koncentrationsläger innan han slutligen placerades i koncentrationslägret Cuesta Colorada i den marockanska staden Tanger.

1944 flydde han även från detta läger och tog sig över gränsen till den franska kolonin Algeriet. Han anlände till staden Oran där det fanns en stor spansk koloni och en välorganiserad organisation för både det franska som spanska kommunistpartiet. Där träffade Marcelino Camacho den unga kvinnan Josefina Samper, ett möte och förhållande som skulle komma att blomma i över 70 år, år fulla av kamp, umbäranden men med en övertygelse som gjorde dem både älskade som fruktade.

Från gruvbyarna i södra Spanien till Algeriet

Josefina Samper med sin livskamrat under
70 år i bakgrunden

Hon tar emot oss med ett leende från det ena örat till det andra och en kyss på bägge kinder. Hon lever sedan 2010 i förorten Majadahonda, en timmas bussresa från Madrids centrum. Resan tar oss genom de nya arbetarförorterna i Madrid men även villaområden där det blommar för fullt.

– Från 1957 till 2010 bodde vi i stadsdelen Carabanchel. Jo, där fanns också det ökända fängelset och när Marcelino fängslades så sparade vi i alla fall busspengarna, säger hon och vi skrattar.

– Men när Marcelino började bli dålig i benen sökte vi efter en annan lägenhet eftersom vi bodde på fjärde våningen utan hiss.

LÄGENHETEN ÄR MYCKET ENKELT MÖBLERAD. På väggarna hänger tavlor eller fotografier på släktingar eller historiska affischer som påminner om ett liv helt ägnat åt kampen mot fascismen och för den spanska arbetarklassen. Che Guevara utmärker sig så klart med sitt porträtt bland spanska arbetare.

Marcelinos arbetsrum står intakt. Det är precis som om han hade rest sig från den enkla skrivbordstolen och i nästa ögonblick lämnat jordelivet utan att göra något större väsen av sig. Och Josefina har inte velat röra någonting.

Men alla stora spanska dignitärer som kung Juan Carlos och olika politiska ledare från kampen mot Francodiktaturen hyllade denne arbetarledare när han begravdes i oktober 2010.

NÄR VI SÄTTER OSS MED JOSEFINA och hennes dotter Yenia så målar de under en och en halv timma upp ett helt liv i kamp, umbäranden men en övertygelse och glädje av att haft privilegiet att ha deltagit i den historiska kampen som efter 36 år i praktiken fällde Francodiktaturen.

– Jag saknar han jättemycket, säger hon plötsligt med något drömmande och tårögt i blicken. Men i nästa ögonblick återfinner den 88-åriga kvinnan sig och ler återigen med hela ansiktet.

Vi förklarar att vi inte i första hand har kommit för att göra ett porträtt av Marcelino utan av henne och Marcelino, om fragment av deras gemensamma liv och kamp under 70 år och under de dramatiska perioderna av Spaniens historia.

För Josefina är ingen skugga av den mest legendariske arbetarledaren i Spanien under det förra seklet, grundaren och den självklare ledaren för de spanska Arbetarkommissionerna. För Josefina anslöt sig inte till kommunistpartiet för att Marcelino var partimedlem. Redan som 14-åring, tre år innan hon såg Marcelino för första gången, gick hon in i partiet.

Yenia och Josefina, mor och dotter.

– JAG FÖDDES DEN 8 MAJ 1927 i gruvsamhället Fondón i Andalusien. Min pappa var gruvarbetare och som så många andra drabbades han av arbetslösheten när gruvorna stängdes. Han hade en farbror som hade slagit sig ner i Oran i Algeriet och uppmanade min pappa att också åka dit. Och det gjorde han. Efter ett år kom resten av familjen dit.

Josefina, i dag 88 år, var bara 4 år när hon kom till Algeriet. Hon hade tur att komma in på den allmänna franska skolan på en begränsad kvot för immigranter. Hon lärde sig snabbt franska som i praktiken blev hennes modersmål.

– Min far ville inte berätta särskilt mycket om tiden från krigsslutet och tiden i lägren i Marocko och senare flykten till Algeriet. Men vi har under åren plockat ur honom det ena och det andra och lagt ett väl dokumenterat pussel, säger Yenia Camacho, 64, Marcelinos dotter, med ett lätt skratt vid minnet.

Hon säger att trots nederlaget, arkebuseringarna och förföljelsen mot republikanerna efter 1939, inledde kommunisterna omedelbart organiseringen och motståndet mot den segrande fascismen.

– Den Röda Hjälpen startades och med den stödet till de politiska fångarna. Min far som 1939 hade återvänt till Madrid under falskt namn, greps igen och fängslades under sex månader. Eftersom han hade varit frivillig i de republikanska trupperna, skickades han till ett “arbetskompani”. Det var i praktiken ett tungt straffarbete över hela Spanien, identiska till den arbetskraftsreserv som Hitler använde i det tyska monopolkapitalets fabriker. De började först på landsvägar men slutade i fabrikerna som finns dokumenterade vilka det var.

Flykten och Shakalernas “spratt”

Flykten från koncentrationslägret Cuesta Colorada försiggicks av uppgifter som Marcelino hade fått från Spanien som talade om att hans syster hade gripits och att hans huvud stod på spel.

– Min far och två fångar till förberedde flykten genom att under en tid placera ut påsar med mat i utkanten av lägret. När flykten väl var ett faktum hade schakalerna i öknen konsumerat all mat, säger Yenia med ett lätt skratt vid minnet.

I Algeriet fängslades han återigen i Oran, men denna gång av franska trupper. Men än en gång flydde Camacho och lyckades komma i kontakt med partiet som i sin tur organiserade Camachos hemliga gömställe i Oran.

Francofascismens krigsbrott. I Spanien beräknas det finnas 350.000 massgravar som den sittande makten vägrar att utreda och undersöka för att gå till brotten med den spanska fascismens brott under och efter kriget.

UNDER KRIGET, MEN FRAMFÖRALLT VID KRIGSSLUTET, anlände massor av båtar till Oran. De hade avlöpt från Alicante i Spanien med tusentals spanjorer som flydde för att undvika att ställas inför militärtribunalerna.

– Det sista fartyget som gick från Alicante, en engelsk kolbåt, var så överlastad med flyktingar att den nästan gick under. Många fick inte plats, de kastade sig i havet eller begick självmord för att undgå att gripas av fascisterna. Dessa leddes av de italienska trupperna som tågade in i Alicante.

– Vi såg när dessa av flyktingar överfulla fartyg anlände till Oran och tvingades ankra på redden. Det sista fartyget från Alicante tilläts bara att släppa i land pensionärer, gravida och barn som härbärgerades i vad som var det gamla fängelset i Oran. De eskorterades av jättelika senegaleser (från franska Främlingslegionen) och flyktingarna var dödsrädda.

DE BÄGGE KVINNORNA BERÄTTAR OM HUR de etablerade spanska immigranterna, och framför allt de välorganiserade kommunisterna, organiserade både ekonomiska insamlingar som småbåtar för att männen som blivit kvar i fartygen inte skulle svälta ihjäl.

– Jag var 12-13 år och kunde inte simma, säger Josefina. Men det var livsviktigt att kamraterna ute på redden inte svalt ihjäl. Och där paddlade vi när vi inte distribuerade partiets underjordiska tidning “Mundo Obrero” (Arbetarvärld)” eller “España Popular”, Det Folkliga Spanien.

Hennes mamma tvättade kläder för andra familjer medan hennes pappa slet i gruvorna. Trots sina unga år arbetade hon redan som 12-åring som textilarbeterska och organiserade ungarna i bostadsområdena. En av uppgifterna bestod i att binda samma tomburkar som omedelbart började skramla när polisen anlände i sin jakt efter republikaner som gömdes av spanjorerna med arbetstillstånd i Oran.

– Vi flyktingar bildade ett kooperativ som bestod i att producera tofflor. En politisk flykting gjorde sulorna som monterades av andra. Den som producerades minst fick jobbet att gå ut och sälja dem på stan, säger Josefina lyriskt.

Brölloppet den 22 december 1947.

Trots att hennes pappa aldrig hade varit medlem i kommunist- eller socialistpartiet, hade han en stark klasskänsla, menar Josefina.

– Ibland avskedades han, trots att han var betraktad som en skicklig yrkesman. Avgångsbetyget var skrivet med röda bokstäver vilket betydde att han var fackligt organiserad.

Josefinas första möte med Marcelino ägde rum på en “Välkomstfest för nyanlända flyktingar”. Kommunistpartiet arrangerade det i Oran i början av 1944. Den 22 december 1947 gifte de sig och året därefter föddes Yenia och några år senare Marcel. Men det skulle dröja till 1957 då de kunde återvända till Spanien efter att Franco beslutat om att utfärda en benådning, bland dem Marcelino Camacho.

– Men innan vi hade kännedom om benådningen hade min pappa dömts till sex månaders fängelse av det franska kolonialministeriet för “otillåten politisk aktivitet” och dömdes också till utvisning. Det var egentligen en ren tur att Franco hade utfärdat dekretet om benådning vid samma tidpunkt. Det tillät dem som hade flytt från koncentrationslägren att återvända till Spanien, berättar Yenia som då var 8 år.

Del 2:

Arbetarkamp i fabrikerna och kvinnokamp bland falangisterna

DEN 18 JULI 1957, årsdagen för Francos militärkupp 1936, återvände familjen Camacho-Samper till Spanien. Marcelino Camacho, som redan 1935 hade anslutit sig till kommunistpartiet, hade med ett hår undgått att skickas av partiet till Pyrenéerna * där de första gerillastriderna i bred skala hade inletts mot diktaturen. Partiet hade avdelat andra uppgifter för den 39-årige Camacho.

– Tillbaka i Spanien handlade det om att ge allt i det komplicerade underjordiska arbetet. Marcelino började arbeta som svarvare på Perkins Hispania, en fabrik som bland annat producerade traktorer. Marcelino utmärkte sig som en av de bästa metallarbetarna, säger Josefina.

Under ett gemensamt strejkmöte mellan socialdemokratiska UGT och den bredare men av kommunistpartiet dominerade Arbetarkommissionerna. Camacho tvåa från vänster.

Men hennes make var samtidigt en bricka i ett tvåfrontsarbete. Kommunistpartiet använde sig av alla former av masskamp, också i de så kallade vertikala fackföreningarna som hade skapats av regimen och dit alla arbetare var anslutna. Han valdes till förtroendeposter i detta “gula” fack. Men samtidigt konspirerade han tillsammans med sina partikamrater för att bygga upp ett klassmässigt enigt fack som senare skulle bli Arbetarkommissionerna (CC.OO.).

Kommunisterna verkade politiskt i underjordiska particeller som hade uppgiften att politiskt orientera och organisera den stora massan av arbetare. PCE hade enbart i Madridregionen som mest 40 olika publikationer, dagstidningar, veckotidnignar och andra medier som såldes och spreds regelbundet. På de stora arbetsplatserna förfogade particellen över en egen bulletin där den underjordiska kampen kompletterades med den öppna masskampen. I spetsen för denna kom Marcelino att gå.

I MITTEN AV 1960-TALET skärptes klassmotsättningarna i Spanien och strejkerna exploderade både i antal och numerär. Arbetsmarknadsministeriets “poliser” varnade företaget för om det inte avskedade Camacho skulle ministeriet stänga det. Marcelino Camacho blev inte bara avskedad.

– Min pappa dömdes till 20 års fängelse 1967 för att ha lett både strejker och andra manifestationer. Och jag har ett alldeles speciellt minne från hans tid i fängelset, säger Yenia.

– Jag har fortfarande en svensk sovsäck i min lägenhet som är ett fysiskt bevis på den svenska solidariteten med min far under hans tid i fängelset. Innandömet är rosa med blommor, berättar Yenia och de bägge kvinnorna skrattar vid minnet av den legendariske arbetarledaren som inte knäcktes av ett fängelsestraff på 20 år mitt under Francofascismen och som varje natt somnade in i fängelset i en sovsäck med rosa innandöme.

– För oss i familjen var det alltid “Den Svenska Sovsäcken” och inne i fängelset var denna solidaritet oerhört viktig som ett, inte bara materiellt stöd, utan framför allt ett moraliskt stöd till fångarna. Sovsäcken gjorde min far sällskap inte bara i Carabanchel utan också i fängelset i Segovia, Soria och Saragozza. Och sovsäcken har jag fortfarande kvar i min bostad som ett bokstavligt fysiskt solidaritetsbevis från de svenska arbetarna.

En demonstration 1975 mot diktaturen. Det återstod bara månader.
Foto: Arbetarrörelsens arkiv.

MARCELINO HADE OMEDELBART vunnit sympati bara några månader efter att han börjat arbeta på Perkins 1957. Han valdes till förtroendeposter i det vertikala “gula” facket men konspirerade tillsammans med sina partikamrater för att bygga upp ett klassmässigt enigt fack som senare blev Arbetarkommissionerna.

Den första organisationen av Arbetarkommissionerna (CCOO) bildades bland Madrids metallarbetare 1962. Möten hölls överallt där det var möjligt; i kyrkorna eller andra privata lokaler med ett litet antal personer. Arbetarkommissionerna var fortfarande inte illegala som kommunistpartiet. Och inom regimen rådde det de första åren en viss förvirring för de vertikala facken hade, med kommunisternas aktiva deltagande, fått ett visst uppsving men vad regimen inte då visste var att kommunisterna agerade inom dessa fack, säger Yenia.

1966 presenterar Arbetarkommissionen sina avtalsförslag av fyra representanter som möts med det klassiska svaret; fängslanden, bland dem Marcelino Camacho som hamnar i Carabanchel.

REGIMEN BLEV ALLT BRUTALARE OCH repressionen intensifierades och med den, arbetarnas och kvinnornas, bland dem Josefinas, metoder för att överlista polisen när denna ryckte ut när de fick känning om ett möte bland arbetarna. Med arbetarprotesterna inleddes även andra folkliga rörelser, som till exempel studenterna och kvinnorna, sin kamp.

– Det fanns en Förening för Hemmafruar som tillhörde den Feminina Sektionen för stöd till Franco. De progressiva kvinnorna, däribland min mor, inledde ett konkret arbete i denna Falangiststyrda förening. De gjorde flygblad som handlade om de ökade levnadsomkostnaderna och delade ut dessa bland kvinnorna som handlade på marknaden.

Efter en tid inom falangistkvinnornas organisation hade Josefina och hennes upproriska kamrater skapat en rörelse inom Francokvinnornas förening som kallade sig för den Demokratiska Kvinnorörelsen.

Strejk bland Fiatarbetare 1971.

– Så klart var det de kommunistiska kvinnorna, bland dem min mor och syster, som var aktiva och drivande. Och en av de viktigaste arbetsuppgifterna utgjordes av arbetet inom Solidaritets-Kommissionen. Denna arbetade å sin tur mycket nära Arbetarkommissionerna och en av dess uppgifter var att samla in pengar till stöd för de politiska fångarna över hela landet. Min mor arbetade alltid med denna konkreta form av arbetsuppgifter, säger Yenia.

DESSA KVINNOR GENOMFÖRDE ett systematiskt gräsrotsarbete i arbetarstadsdelarna där de hyrde lokaler där de kunde alfabetisera i första hand kvinnorna. På 1960- och 70-talet var en stor andel av spanjorerna analfabeter eller semianalfabeter. I botten på denna uppgift för en mänsklig rättighet fanns det politiska perspektivet.

– Jag deltog aldrig i det massarbetet utan jag anslöt mig till kommunistpartiet redan vid 17 års ålder. Min huvudsakliga uppgift hade jag på universitet. Men hela den här perioden där den demokratiska kvinnorörelsen agerade är mycket intressant för den spelade en oerhörd viktig roll i kampen mot diktaturen.

Josefina ler när hon hör sin dotter med frenesi berätta om en tid av enorm repression i Spanien men också hur ett folk sakta men säkert reste sig med kravet; “LIBERTAD-AMNESTIA”! frihet och amnesti.  Hon säger att hon aldrig blev fängslad men att polisen alltid hotade med att fängsla kvinnorna.

– Besöken i fängelset var viktiga för fångarna. Ha! säger Josefina och småskrattar, när jag frågar henne om kvinnorna smugglade in Mundo Obrero och andra publikationer till kamraterna innanför murarna.

– I de dubbla bottnarna av matpaketen placerades den underjordiska propagandan. Demokratiska advokater smugglade också in litteratur till fångarna bland sina dokument. Det centrala i vår kamp för fångarna var ett erkännande av dessa som just politiska fångar. För i Francos Spanien existerade inte termen politiska fångar. Vi satte det kravet i blixtbelysning samtidigt som både manliga som kvinnliga politiska fångar genomförde hungerstrejker och andra kampformer innanför murarna. Vi sökte upp personligheter både i Spanien som i utlandet för att få deras stöd. Vi genomförde “inlåsningar” i kyrkor för att slå hål på den “tystnadens mur” som diktaturen hade skapat kring fångarna. 

Falangistpräster. OpusDei hade ett bedövande stöd hos Francodiktaturen.

MASSDEMONSTRATIONERNA OCH STREJKERNA avlöste varandra under den första hälften av 1970-talet i Spanien. Trots den statliga terrorn var det omöjligt för regimen att hålla tillbaka trycket.

Den 20 december 1973, när amiral Luis Carrero Blanco som vanligt passerade med sin kortege och livvakter på gatan Calle de Serrano, exploderade en nergrävd bomb. Detonationen var så kraftig att bilen flög över fem våningar upp i luften och hamnade på en terrass på andra sidan taket.

Blanco hade utsetts till premiärminister och sågs som Francos efterträdare, medlem av den “inre hårda kärnan” av frankister. Den baskiska väpnade-politiska organisationen ETA låg bakom bakhållet som, enligt alla historiker, både skyndade på regimens fall och innebar en politisk förskjutning från just den hårda linjens män till mer moderata frankister. De senare insåg att “La Transición”, övergången, från diktatur till borgerlig representativ demokrati, inte skulle vara möjlig med frankister av Carreo Blancos kaliber. Risken var uppenbar att en konfrontation mellan folket och de sista resterna av Francos förtrogna skulle försätta både kapital och dessas egendomar i fara.

Francos efterträdare amiral Luis Carrero Blanco fick en bokstavlig himlafärd till den sista vilan när ett ETA-kommando sprängde en nedgrävd bomb och likviderade en av den spanska fascismens mest blodtörstiga och blodbesudlade militärer.

DEN 20 NOVEMBER 1975 AVLED FRANCO. Men det skulle dröja ända tills 1976 då den allmänna amnestin, “Proceso 001”, beslutades och de första fångarna släpptes. Då hade Marcelino Camacho suttit fängslad i nio år.

– Kung Juan Carlos utfärdade dekretet men det vara bara de fackliga politiska fångarna som det tillämpades på, och på ett skamfullt sätt. Min son hade precis fötts och vi stod där från klockan 3 på eftermiddagen till 1-2 på natten då han kom ut. Mitt i optimismen att allt skulle förändras så fanns där också förlusten av nästan tio år av hans liv då hans far hade gått bort, jag hade gift mig och fått barn, och så vidare, säger Yenia.

När Marcelino Camacho lämnade fängelset fällde han de bevingade orden inför sina kamrater och reportrar som hade kommit för att bevittna den historiska dagen:

“De kunde varken underkuva eller knäcka oss, än mindre kommer de att kunna tämja oss”.

Och det var en obruten man som lämnade fängelset. Året efter utsågs han till generalsekreterare i Arbetarkommissionerna, samma år som han valdes till parlamentsledamot för kommunistpartiet.

Camacho fri! Foto: S.E. Sjöberg.

HUR SER DE TVÅ KVINNORNA, som på första parkett har upplevt en epok av sociala och politiska konvulsioner i Spanien, hur dagens Spanien återigen reser sig?

– Jag tror att kampen i dag på något sätt är mer komplicerad än vad den var igår. Klassmedvetenheten är inte lika stark som när vi, Marcelino och kamraterna, tog strid, och det mitt under fascismen, säger Josefina.

Yenia:

– I dag är den sittande maktens ideologiska apparat starkare än vad den var igår och den förfogar över mekanismer för att kontrollera klasshegemonin. Vi delade ut flygblad och sålde Mundo Obrero. I dag är det rätt så annorlunda. Rädslan att förlora arbetet är uppenbar och den känner alla av i ett land där sex miljoner av 40 går arbetslösa.

– Naturligtvis existerar den antagonistiska motsättningen mellan kapital och arbete, i fabriker och på arbetsplatser. Men vad vi i dag ser är också uppkomsten av nya hoppingivande sociala rörelser av unga som organiserar sig. Det är en flora av så kallade “plattformar” av olika slag som strider för att slå tillbaka försöken att sälja ut och privatisera eller stänga den allmänna sjukvården, utbildningen och en rad andra samhällsområden. Massor av människor i Spanien organiserar sig i dag och mobiliserar mot en ekonomisk och politisk modell som har gjort bankrutt på alla nivåer, understryker Yenia.

Och Josefina tillägger:

– Marcelino kunde uppleva de första stora demonstrationerna mot krisen innan han gick bort den 29 oktober 2010. Jag vet att han gärna skulle ha velat vara med och intagit sin plats i kampen för människovärdet. Men vad han efterlämnade sig var ett outplånligt verk som för alltid är inskrivet i den spanska arbetarklassens historia.

Dick och Mirian Emanuelsson

Läs även reportaget publicerat i Flamman i pdf-format:
https://www.scribd.com/doc/243018892/Kampen-mot-Francodiktaren-och-den-svenska-sovsacken

Efterkrigsgerillan

I oktober 1944 inleddes de första gerillastriderna i bred skala mot diktaturen. Gerillasoldaterna utgjordes av 7.000 spanjorer som efter 1939 hade flytt till Frankrike. När landet ockuperades av Tyskland anslöt de sig till den franska motståndsrörelsen.

I oktober 1944 drog sig den tyska armén sig tillbaka från södra Frankrike. De spanska republikanerna vände blicken mot Spanien och gick över gränsen i Arándalen i norra Spanien.

Tanken var att erövra ett antal byar och staden Viella och utropa en provisorisk regering i det befriade området samtidigt som en folklig resning i de viktigaste städerna över hela Spanien skulle inledas. Men Franco skickade mycket trupp från alla vapengrenar och efter en tid hade “Operation Återerövring” slagits ned. Men gerillastrider pågick fram till 1948 då kommunistpartiet deklarerade att kampformerna borde förändras, i synnerhet med tanke på att det internationella läget hade förändrats och det kalla kriget hade inletts.

USA och dess allierade backade upp diktaturer som den spanska och den portugisiska och installerade militärbaser i Natos namn. Det var bland annat mot dessa baser som Marcelino Camacho demonstrerade skuldra vid skuldra med ledande medlemmar från socialistpartiet, bland dem Felipe Gonzalez.

Men när denne kom i regeringsställning vägrade han att genomföra det krav han hade gått till val på och gav i stället sitt stöd för fortsatta USA-baser på spanskt territorium.

Dick Emanuelsson

Hans Ericsson på SAF:s semesteranläggning på Kanarieöarna.

När Hans “Hoffa” Ericson träffade spanska motståndsmän på SAF:s semesteranläggning på Kanarieöarna

När klassmotsättningarna skärptes i Spanien i mitten av 1960-talet och strejkerna exploderade både i antal och numerär, växte solidariteten starkt bland de svenska fackföreningarna. Men där fanns Hans “Hoffa” Ericson, ordförande i svenska Transportarbetarförbundet. Mot LO:s uppmaning till bojkott av Spanien som turistmål, reste Ericson till Kanarieöarna på en resa betald av Scanair och inhyst på Svenska Arbetsgivarföreningens turistanläggning Rocas Rojas, röda klippor. Klädd i badbyxor blev han fotograferad vid swimmingpoolen med en grogg i handen och ett extremt överhäng till mage.

Händelsen ägde rum bara en kort tid efter att en hel värld protesterat mot avrättningarna av fem spanska antifascister. Ericson påstod att han hade hemliga kontakter med spanska motståndsmän, vilket var en smaklös dålig bluff. Ericson uteslöts ur LO:s styrelse och 1980 avgick han som förbundsordförande i Transport.

Dick Emanuelsson